Idag när jag var påväg hem från skolan fick jag syn på något som jag i vanliga fall inte brukar se när jag är påväg hem från skolan. Nämligen, denna..



Mamma trodde att det var en överkörd fågel när jag visade henne bilden. Det var fel, helt fel. Den är inte överkörd. Och det är inte en fågel.

Det är något helt annat. Nämligen, en livs levande kamel!

Lite smått konstigt. Att se en sådan. Här i Haninge. På en gräsplätt. Brevid busshållplatsen.
Den tillhörde tydligen en cirkus som ska hålla till där. Så. Inte så konstigt, egentligen. Men lite.

Vi låser in oss i rutor, vi inte vågar gå ut ifrån.
Då kommer rädslan och tar oss, då kommer rädslan.

- A. Grega

Kände att det blev väldigt.. mörkt. Därför får den här teckningen komma in och balansera upp lite. Inspirerad av Olle Olsson-bilderna, lite barnsligt och färgglatt. (:

Meningen är inte att det ska vara vackert. För nej, det var inte vackert.

Någon dag ska jag göra någonting. Med det som jag skrivit, ritat och dokumenterat på min väg genom livet. Någon dag ska jag göra något av det. Vet inte precis vad, men något. Och det var utifrån den tanken som den här teckningen kom till. En blandning av tillbakablickar på en tid med kaos.

Och nu när jag skrivit av mig om lite som ingen förstår, tänkte jag fortsätta med lite mer konkret.

Igår var jag på arbetsintervju.
Igår frågade jag om jobb i centrum för sommaren.
Igår fick jag ett sms att jag är uppskriven som vikarie, om det skulle behövas.

Det första på ett ålderdomshem.
Det andra på ett bibliotek, några affärer och ett par cafeér.
Det tredje på min gamla praktikplats inom social-psykiatri som jag var på i höstas.

Jag hoppas på att jag får något, jag gör verkligen det. Känner att det.. skulle vara bra, bara.

jaha.

då var det som det var. då är det som det är. hur det nu är.
jag vet faktiskt inte. inte nu.

ena stunden - vill så mycket. känns så lätt.
andra stunden - ungefär tvärtom.

jag funderar. vad vill jag?
och vad ska jag göra?
och hur?

vad är det som betyder? mest?
vad väger tyngst?

och är det inte möjligt, med plats för allt?

jag funderar.
fram och tillbaka.
och fortsätter med det.
ett tag framöver och lite till.

Jag ska lägga in lite bilder också. Kort, foton, mobilbilder. För att pigga upp lite. För att göra lite mer hemtrevligt. För att det ska kännas lite mysigare att komma in här på sidan. Både för mig och för den som hittar hit, om det nu skulle vara någon.

Hej blogg. Hej ingen som läser.

Jag funderar ibland på att börja skriva igen. Men. Det förblir ofta en tanke. Stannar i huvudet. Som jag skrivit ungefär tusens triljoner gånger innan så har min hjärna bestämt sig för att sätta stopp för orden innan de når tangenterna och kommer ut som en text på skärmen. Så. Jag får väl se hur det blir med den funderingen denna gång. Om jag börjar skriva lite då och då igen. Eller. Om nästa inlägg kommer om sisådär en månad ungefär, med ett liknande innehåll som detta.

Hur som helst. Färdigskrivet om det.

Idag är det mösspåtagning. Jag har ingen aning om vad det innebär. Bara att det har någonting med studenten att göra och att vi ska ha mössorna med till skolan. Och att vi ska sätta på oss dom såklart, det hörs ju på ordet - mösspåtagning. (;

Ikväll bär det av till kusinerna som den släktliga traditionen säger (konstig formulering där, men jag tror man förstår innebörden). Vi ska se på majbrasa, fika och umgås ungefär. Imorgon är det kalas och efter det hem och fira första maj tillsammans med E och hur den dagen utformar sig återstår att se.

Nu måste jag nog sluta skriva. Har en del att fixa innan bussen ska ta mig till skolan. Men. jag ska nog faktiskt börja skriva lite oftare. Jag tycker ju om det. Och. Jag har ganska mycket i huvudet som jag vill sätta ord på. Så. Jag hoppas att det där stoppet försvinner och att jag ska kunna skriva så som jag vill igen. Haha, nu lät det ungefär som världens problem, men jag menar.. Ja, vad menar jag? Att jag ska börja skriva lite då och då igen, att jag vill att jag ska göra det.

Något sådant. Punkt. Kram.

Igår såg jag något. Som jag aldrig sett förut. Men. Som är något av det mest naturliga som finns. Ändå kändes det så onaturligt. Och det mest naturliga kändes istället att det skulle vara om det mest onaturliga inträffade.

Ord en massa ord som bara jag förstår.

Lite obehagligt.
Väldigt blekt, väldigt stilla.
Och så.. svårt att ta in där och då.